Vem ska räknas som arbetstagare?

Det har visat sig att det finns situationer där det är svårt att avgöra vem som är arbetstagare och vem som är arbetsgivare, något som kan kallas för gränsdragningsproblematik. Alltså en fråga om var gränsen går för vem som är arbetstagare respektive arbetsgivare. Detta blir problematiskt eftersom huruvida någon är arbetstagare eller arbetsgivare lägger grunden för vilka lagar och regler som blir aktuella då arbetstagare är i behov av skydd av den arbetsrättsliga lagstiftningen.

Generellt sett kan vi förstå att arbetsgivare exempelvis är det företag eller den kommun som anställer individer. Men sedan har ju dessa anställda olika positioner på arbetsplatsen där de har mer eller mindre inflytande över de andra arbetstagarna. Exempelvis finns det ju chefer som lyder under samma arbetsgivare som butikspersonal, men eftersom cheferna har en mer bestämmande roll så får ju dessa en annan position än butikspersonalen. Exempel på denna bestämmande position kan vara att cheferna är de som anställer butikspersonalen, det är även cheferna som beslutar om semester och som skriver anställningsavtalen. I dessa situationer kan vi förstå att chefen intar rollen som arbetsgivare.  

‍För att hitta en tydligare definition av denna gränsdragning kan vi se till Lagen om anställningsskydd (vill du läsa mer om denna lag finns det en rubrik i Fack:appen som heter just detta). I denna lag kan vi utläsa att arbetstagare som har arbetsuppgifter och anställningsvillkor som gör att denne får en företagsledande roll inte klassas som arbetstagare och inte heller går under denna lag. På så vis kan vi förstå att vissa typer av chefer alltså inte ska klassas som arbetstagare utan istället som arbetsgivare eftersom deras arbetsuppgifter indikerar detta.

Utöver det som står här ovan fastställer även Lagen om anställningsskydd en rad andra personer som inte kan klassas som arbetstagare och som alltså inte får skydd under denna lag.

Arbetstagare som inte omfattas av LAS

• Arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj.
• Arbetstagare som är anställda för arbete i arbetsgivarens hushåll.
• Arbetstagare som är anställda med särskilt anställningsstöd i skyddat arbete eller med lönebidrag för utveckling i anställning.
• Arbetstagare som är anställda i gymnasial lärlingsanställning.

Men vad händer när lagarna utgår från olika saker vad gäller ordet arbetsgivare? Begreppet arbetsgivare återfinns ju inom många rättsområden, allt ifrån arbetsrätten och arbetsmiljörätten till socialrätten och skatterätten. Ordet i sig används i olika syften i de lika lagarna, vilket gör att tillämpningen (användningen) av lagen varierar. Vi kan se tydliga exempel på detta genom att se till vilka lagar de olika domstolarna använder sig utav. Arbetsdomstolen exempelvis ser främst till Lagen om anställningsskydd, Lag om offentligt anställda och Lagen om medbestämmande i arbetslivet. Medan förvaltningsdomstolen i stället använder sig av reglerna som finns i Arbetsmiljölagen.

Arbetsmiljö

En negativ konsekvens som uppdagats i dessa situationer är den gällande ansvar för arbetsmiljö. Det är arbetsgivaren som är skyldig att säkerställa att arbetsmiljön på arbetsplatsen är hållbar, men om denne arbetsgivare i stället räknas som arbetstagare förflyttas detta ansvar. Alltså kan man säga att arbetsmiljöansvaret skjuts vidare. Detta gör att arbetstagarna kan utsättas för stora arbetsmiljörisker. Baserat på detta har det diskuterats att begreppet arbetstagare inom arbetsmiljörätten behöver bli mer omfattande. Detta för att förhindra att ohälsa och olycksfall sker på arbetsplatsen och så att det är tydligt vems ansvar det är. Det har nämnts att utgångspunkten borde vara att den som kan påverka arbetsmiljön på en arbetsplats ska ha ett ansvar för de personer som jobbar på arbetsplatsen.

Arbetsmiljöverket har gett ut en intressant dom på ämnet som var gällande egenanställningsföretag och arbetsgivaransvar. Arbetsmiljöverket hade gjort en inspektion på en byggarbetsplats och upptäckte då att takarbetet utfördes på ett olagligt vis. Arbetstagaren som utförde dessa arbetsuppgifter berättade att han var anställd av ett egenanställningsföretag.

Arbetsmiljöverket beslutade att företaget skulle betala en sanktionsavgift. Företaget i sig överklagade och fallet gick vidare till kammarrätten. Där fastställdes det att det måste finnas ett uppdragsavtal mellan egenanställningsföretaget och en kund för att det ska anses finnas ett anställningsavtal mellan företaget och den som vill bli egenanställd. Eftersom detta inte fanns kunde inte egenanställningsföretaget anses vara arbetsgivare och de behövde därför inte heller betala sanktionsavgiften som arbetsmiljöverket beslutat. Detta innebär alltså att egenföretagarna blir rättslösa när det gäller arbetsskydd, vilken även ökar risken för att skada sig. Det här rättsfallet blir ett tydligt exempel på hur reglerna om ansvar kan undvikas.

Vad borde ändras?

Det har diskuterats att det borde införas ett så kallat beställaransvar för företaget som vill ha ett arbete utfört.

Skatterättsligt

Vad gäller denna konsekvens handlar detta om hur man skattar då det finns olika kategorier som kallas för inkomstslag. Det handlar alltså om att man skattar på ett visst sätt beroende på hur man fått inkomsten. Exempelvis skatt på inkomst av näringsverksamhet, denna inkomst är baserad på egen driven företagsverksamhet och blir alltså relevant för arbetsgivare. Det finns även ett annat inkomstslag som i stället grundar sig i tjänst, detta innebär inkomst på grund av anställning eller uppdrag, alltså för arbetstagare. Gällande dessa olika skatteområden finns det sedan en rad kriterier som ska vara uppfyllt för att dessa ska komma att gälla. Du kan läsa mer om dessa på Skatteverkets hemsida.

Det som är viktigt att ta med sig är att gränsdragningsproblematiken mellan arbetsgivare och arbetstagare kan göra att sättet man betalar skatt på kan komma att påverkas och det kan även vara oklart för individen i sig att själv avgöra hur denne ska skatta. Den riktlinje man i alla fall kan se till är följande uttryck: ”Den som betalar ett visst minsta belopp i ersättning för arbete är arbetsgivare och den som mottar ersättningen anses vara arbetstagare, oberoende att något anställningsförhållande föreligger.”